Det sägs att när en vampyr gråter så fäller dom en enda tår , dock är det ingen som förstår.
Men det var en vampyr som grät en tår av blod ej heller var det ingen som förstod.
Denna tår var så fylld av svek och smärta som han hade gömt djupt inne i sitt hjärta, ett hjärta som ingen fick röra på grund av hans allt för tunga börda.
Fast kedjad till det förflutna och hans vingar som nu var brutna önskade han att allt bara ville sluta.
Hans önskan var också som så att han hade nån vid sin sida som skulle förstå samt hjälpa att bära hans tunga hjärta som var fyllt med så mycket smärta.
På en bänk sitter han och tänker tillbaka som plötsligt en ung mö sätter sig bredvid och frågar:
”varför sitter du och gråter ?”
varpå han svarar:
”För att ja ej kommer att få mitt hjärta åter. ”
den unga mön sitter fundersamt och tittar på han som hon svarar:
”men varför säger du så ?”
Den unge mannen svarar med en djup suck:
”Du får ursäkta om ja ej orkar förklara för du skulle ej förstå mig bara”.
”testa mig ” svarar den unga mön som ej heller visste om vad denne mans egentliga person var, dock blir hon ej bemött av ett svar , istället reser han sig och börjar gå .
Utan att tänka tar den unga mön hans kalla hand
””snälla stanna det känns som vi har fått ett bra band ””
ty den unge vampyr vänder sig om och ger henne en djup blick
”Ja är ledsen min sköna men ty ja må ha all tid i världen dock ej har ja någon kvar för ty du se bortom horisonten finns solen med mitt sista svar på att detta är mina sista dar” .
Plötsligt faller mön i tårar
”ta mig med låt mig få slicka dina sår åtminstone innan du går!?”
Mannen svarar
”Din inbjudan är mycket sund men ja måste vara ensam för denna stund , ja kan ej släppa dig nära för dig skulle ja bara besvära med min börda , så om du nu ursäktar så måste ja gå , ja hoppas att nån som du kommer att förstå ”
Mannen tar hennes hand bort och efter inte alls så kort så går han sin väg in mot gryning in mot ljuset för äntligen skulle han få slippa all denna smärta som han har i sitt hjärta.
